För nästan exakt ett årsen.

Älskar att ha en blogg. Kunna bläddra igenom den ibland.. Läsa hur man mådde. Fundera vf man mådde som man gjorde etc,

Hittade detta inlägget. Därjag var nere i en liten svacka...inte så liten heller. Mådde inge vidare alls.
Känns bra att mycket av de ändrats. Inte känt så där på länge. Mår jag bra nu då? Det är frågan.
-----------------------------------------------------------------------------

Ur " 8 N0V, 2009"
Tanken slår en
Har ni tänk på att ibland slår ens tankar omkull en. Djupt ner i ett hål.

Man slåss och brottas för att komma upp, men fallet skadade mig så svårt att ja inte kommer upp på bena igen. Hur ska man klara sig? Man ligger där utslagen och utan hjälp.
SKa man klara de Ensam, eller med andra människors hjälp?
Jag har en slags kämparglöd i mig som gör att ja vill klara saker själv. Jag har hela mitt liv alltid förlitat mig på andra. Gällande operationer och tillhörande saker i livet som skolan osv.

Jag vill någon gång klara saker själv. Känna att ja bannemig kan jag med..Jag behöver inte alltid allas hjälp.
Jag är inte rädd för att be om hjälp eller fråga saker. Jag är född som "frågerska" Är de något jag undrar så frågar jag. Behöver jag hjälp ber jag om de.

Men genom saker som hänt mig i livet så har ja lärt mig att kunna lida i tysthet. Jag delar inte alltid med mig om allt. Även om ni som läser min blogg säkert tror de. Så nej det gör jag inte.
Smärta, paniken inombords och längtan efter att älska livet och mig själv, den lider jag av inombords. Den äter upp mig inombords..Äter varje organ sakta men säkert..Vad finns de kvar av mig snart?..Inget..

Idag känner jag mig som inget. Jag finns inte i mig idag. Det är sorg i mitt hjärta idag. Jag hade velat riva ut mitt hjärta ur min kropp. Pumpa lite liv i den och låtstas som att mitt liv är som jag vill ha det.
Men det känns som mitt hjärta vill ge upp, och sluta så...
Jag har gråtit hela morgonen. Sak efter sak har triggat upp min ilska. Blodet har rusat ner i fingrarna och jag vill bara slå sönder något.
Idag är de min mammas 49årsdag. Och även farsdag. Det är middag hemma hos dom sen. Hela familjen.Längtar så. Få komma härifrån lite. Även om katterna gör min dag fantastisk. Båda ligger här tättintill och kollar på mig när jag snörvlar och torkar mina blöta kinder.
Jag älskar dom...
Jag ska nog dra täcket över huvudet en stund och gråta lite till så jag får ut detta. För detta är ren smärta..
Jag har en fasad jag dagligen sätter på. Den innehåller smink, snygga kläder och ett leende.
Hur länge ska detta hålla?