..med att självmedicinera min grova PMS.
Jag jämför mig, känner efter och ignorerar hormoner.
Har hittat ett sätt att behärska mig. Jag tränar!! Lägger tid att se fin ut och tänka efter lite extra på hur ja klär mig, jag TROTTSAR och går utanför tröskeln.
Jag har de senaste månaderna inte alls kännt mig lika psykiskt instabil som förr.
Ja kunde åka bilen till skolan och hoppas på att få fråntalkrocka på 110vägen och dö. Eller iaf skada mig så ja kunde se hur saknad och hur mycket folk skulla bry sig. Vad fan? Hur kan jag tänka så?
Jag av alla har verkligen en backup-vägg av kärlek som finns där för mig om något händer. Varför i hela jävla friden ska dom inte sörja mig? *he he*
Galet! Ni hör hur grovt de kunde vara?
Ja kunde gå på en bro och seriöst tänka att jag vill hoppa och se hur de går. Förhoppningsvis dö.
Eller när bussen kom farande i full fart och jag snabbt tänkte "Ska jag slänga mig framför...Ja!...neee..Jo fan!..nej sluta!..Ja!"...
Jag hade ofta och grova SLAG(kändes så) av självmordstankar under PMS veckan, ibland hela 14 dagar från och till.
Nu sen senaste veckan har ja känt hur den bemannar. Tårarna är lätta för att dyka upp och humöret är svajigt..det går inte att få bort helt ju. Känns som en vanlig tjej då ju... men jag har trotsat och gått till träningen ändå. Känt mig stark, snygg och duktig.
Endorfinerna gör de!!!! Inte känt en enda tanke på döden eller sorgliga ting.
Idag kom jag hem efter ett skit bra pass, helt svettig med en svullen boll till mage av mensen och med finnar. Jag IGNORERADE de..tog på mig de tajtaste kläderna.
De kändes bra.
Förra veckan gick ja från spinningen EN gång för att jag surade och kände mig tjock..annars gick allt bra. När hände de senast?!
Allt tack vare träningen och kostens näring. Om ni bara visste vad de kan hjälpa.
Att dålig energi tas ut och byts ut. De borde alla göra.
Jag är så stolt att vara jag!
