Hej alla fina.
Jag jobbar, tänker, deppar, krigar, skrattar, gråter , saknar, minns, kämpar.
Träningen är inte prio ett. Prio ett har varit att psykiskt klara vardagen. Att äta, att sova, att tjäna pengar.
Känner mig så FEL ibland. Som en enstöring som skrattar för att jag måste för att överleva dagen. För att inte bryta ihop totalt. Jag fixat mig fin för att inte bryta ihop när jag ser min spegelbild eller skugga i marken.
Jag har så fina människor runt mig. Specielt familjen.
När sjukdom och deprition slår till så är jag i säkra händer, om jag är med dom så att säga.. Jag försvinner ur världen och blir den minsta person ni kan tänka er. Utan dom hade jag inte fått i mig mat, värktabletter osv. Jag går under helt.
Min PMS har bemannat alla sinnen. och den gör de med sådan styrka att jag slås bort och ligger nu i ettt jävla hål som gör att jag inte ser ljuset alls. ..Så djupt är de.
Vissa dagar alltså... finner inga ord.
Idag är jag riktgit känslig. Rädd för mig själv. Ska jag hoppa framför långtradaren? Hur hade de kännts? hur hade livet blivit utan mig ? hur hade deras liv ändras utan julia där?
Ni fattar, helt sjukt?!..
Som att stå på en bro eller ett berg och få den där känslan " Ja måste hoppa!"
Jag är förvånad över att jag lever ibland. För denna PMSskiten slår musten ur mig varje månad, mer eller mindre.
Jag har varnat mamma hur jag är, hon såg utbrottet hemma hos dom häromdagen. Illskan som inte går att behärska och gråten som inte går att hålla inne.
Helt trasig.
Saknar min lille prins, så tyst och så...tyst! Behöver inte smyga på natten längre för att inte väcka honom, behhöver inte skynda mig hem med rädslan av att se han död i buren, behöver inte prata som en tokig fågelnörd hemma längre. Det är en lättnad att han dog som han dog, det är en lättnad över att min oro är över.
Men saknaden är olidlig.Våra matstunder ihop, alla små ljud som fick mig att skratta högt av kärlek. Alla roliga tix han hade för sig, alla små söta "måsten" han hade för sig. Älskar dig bebis.
För att byta ämne snabbt så har jag suttit på bussen idag från jobbet och pushat mig för livet. Vill verkligen börja på nya sommarjobbet nu. Uniformen har jag hämtat ut, passerkortet likaså. Jag är redo för nya männiksor och miljöer. Jag är peppad. Blir en nystart. Peppad för att se pengarna rulla in. Peppad att söka höstens jobb och utbildningar. Peppad att börja träna igen.
För att sluta detta positivt så har jag en sak att säga om mig själv.
- Jag har fan prickat ALLA arbetsintervjuver jag varit på i hela mitt liv. Alltid fått alla jobb jag intervjuvats för. oavsätt antal sökande, hur lite erfarenhet jag haft, så har dom velat ha mig. Elog för det! -
Mig de senaste dagarna.
Nu ska jag sova. Ska upp och träna mitt favvopass imorgonbitti. Även om jag är ledig.
Älskar Lena på friskis.
gonatt
