...för att jag ska bli ett vrak igen.
Imorse satte jag mig i min lilla älskade bil, och vred om nyckel.
Den gav ifrån sig ett döende ljud. Ett ljud som gjorde att mitt hjärta låste sig.
FAN!! Den vägrade starta, den va helt död. Jag bryter ihop med ansiktet i händerna och får panik. Jobbet börjar om 20 min. Och Bussen tar minst 50 min med byten..
Ringer och väcker mamma(förlåt :( ) och ber henne köra mig till en ´hållplats där bussen går ifrån. Nära till gråt igen, men mamma lugnar mig.
Jag vet vad min panik kommer ifrån.
Den kommer från oron av att behöva klara mig utan bilen som jag så fint gjort till mitt ljus i livet denna svåra tid i livet... Det är den som gör mig glad. Från att misstrivas där jag bor, att inte kunna komma till jobbet, att inte kunna handla mat utan att gå jätte långt, att inte komma till vänner och familj när jag vill. Den underlättade livet för några hundra i månaden. Och den var den som gjorde att jag klarade dagarna bra.
Nu krävdes de bara en sådan sak för mig för att gå under igen. Hade velat gråta hela dagen idag, bara legat i sängen och ätit. Allt för att slippa vara trevlig och käck fröken ... Men det var bara attt bita i sura äpple och göra denna dag till en OK dag. Jag klarade den med nöd och näppe. Stackars kollegor och barn. Men jag är bara mänsklig :(
Ångestandningen började imrose efter detta.... igen. Ni som vet hur panikångest är, vet vad jag menar. Suckande, pustande och kippande för att få ner luft ttill lungorna. Tröttheten av att inte få nog med syre ner till lungorna är vidrig.
Jag ska sova nu. För jag vet att de krävs lika lite att göra detta bra som att förstöra det.
Ikväll kommer mamma och pappa med startkablar och ska se hur de går. Kanske mer tårar, kanske glädje? återstår att see...
En svår period just nu. Men de ska man tydligen ha i livet oxå, så jag ska fan med klara de. =)
Kram på er!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar