tisdag, december 27, 2011

Tungt i hjärtat.

PMSen börjar bemanna mina resurser.
Sakta men säkert går jag in i en deppig tid. Ja försöker inte tänka på de. Men ja märker hur de känsliga tårarna blir, dom tar sig frihet att krypa ur sina gömmen i mina ögon. Det tar en sekund, så rinner de. Och hjärtat gör så ont. Ni vet när man sett något riktigt jobbigt, eller hört någon berätta något hemskt? Den smärtan, det där dunkandet i hjärtat som säger att man inte mår bra.

DET är i mig.

Jag har tänkt mycket den senaste veckan tack vare detta.

Jag vill inte vara ensam längre, vill inte va singel, jag misstrivs att vara ensam och upptäcka livet, ensam att skratta åt tvn, ensam att prata med mina fåglar.. ensam att  berätta hur träningen gick...

Jag har ofta numera hos min mamma och pappa...bara för att. Kanske inte alltid säger något, eller skrattar. Men jag är där. ..det är skönt...sen åker ja ibland efter en timma, eller många..

Tränar varje dag för att nå mitt mål, att bli nöjd med mig...MIN KROPP rättare sagt.
Hela min insida är ett stort pussel där halva pusslet fattas. Enda sen barndomen fattas de bitar. Jag får aldrig tillbaka dom..Men hur ska jag lägga ordning allt?
Ett enda stort pussel är mitt ansikte med. En missbildning  som fört med sig en annan missbildning. Snett ansiktsskellett, och för läkarna är de ett mysterium som de inte finns något att göra åt.
Allt växer fel, och åt olika håll. Det resulterar i ett ojämn ansikte och ibland välldigt ömma kinder för att muskler och nerver sträcks eller blir ihoptryckta.

Jag dör innerstinne att skriva detta, men folk ser det och undrar. Och här kan ni läsa det...vf dölja något som får folk att glo och undra anyways??!

Det är dessa bitar som fattas i mig som gör att jag är singel..Jag älskar inte mig själv. Jag försöker, men de går inte just nu...Ingen kan älska mig såhär..

Jag vill lägga in mig på alla hem som finns,..så dom kan ordna upp mig.
Börja med insidan och sen skicka mig till min plastikkirurg, och göra lite fler operationer...för de 15 jävla operationerna för min missbildning räcker ju inte...jag har ju fått denna otroligt vackra missbildning med åren som gått.
Så fort jag får jobb och flyttar, så ska varända extra krona gå till ett plastik-konto... så jag någon gång kan få se ut som en vanlig människa...


Vi säger så för idag..





3 kommentarer:

belle sa...

Jag tycker att du är oerhört vacker som du är.
Den gamla klyschan att ingen är perfekt stämmer ju, och jag tycker på något sätt att det är det som gör oss fina.
Jag tittar på dina bilder och tänker att jag önskar att jag hade ditt hår och din hud som ser så slät och fin ut, medans du inte alls ser dig själv så utan önskar att du hade mer symmetriskt ansikte. Visst är det synd att man inte kan se sig själv utifrån, med andras ögon? Man skulle nog ha en oerhört mycket mer positiv bild på sig själv.

Det känns som att man ger andra så mycket frihet med hur dom ser ut, och beter sig och tycker att dom är jättesnygga och bra trots dom små "missarna"(som man oftast inte ens märker när dom görs av någon annan) medans man granskar sig själv minituöst under en lupp.

Nu blev det plötsligt en massa text, men jag kände att jag ville säga dom här orden, till viss del för min egen skull.

ELLEN sa...

Jag har aldrig träffat dig, men vad jag har sett på duna bilder tycker jag att du ser helt fantastiskt fin ut. & verkar ha en helt underbar insida!

Maria sa...

Du är jätte, jätte fin! <3 Du får inte glömma det..

Kram!