Igår på facebook skrev jag detta. På väg till mamma och pappa.
"-Står på backaplan och bredvid mig står ca 20 alkisar/uteliggare med sina finkläder och samlas för att gemensamt gå och käka gratis julbord . Jag blir helt rörd. Gemenskap är allt, oavsett hur lite du äger. En vän är mer än tusen julklappar! ♥"
När jag satte mig på bussen fick jag hålla mig från att gråta av de jag presic sätt.
Men när jag klev av bussen så skyndade jag mig hem, och väl hemma, så han ja knappt säga hej till familjen+alen innan jag brast ut i storgråt med händerna för ansiktet. Dom stog helt rörda till tårar allihopa och lyssnade på vad ja berättade.
Fasiken. Jag blev så tagen av de jag såg. Jag ville inte ha julklappar, ville bara hem till nära och kära.
Jag höll mig flera ggr på kvällen..ville bara gråta och gråta. Vad tacksam man borde vara... Herregud :(.
Allt kan försvinna så snabbt.
Jag berörs så snabbt av folk.
I detta fallet ,positiva sjuka hemlösa med gott humör och alla kramade om varandra och hälsade varandra god jul. Dom stog och berättade vart dom sov under natten. den ena värre än den andra. Finkläderna var från 80talet som dom lånat varandra och deras hår och hud var lortigt...
Vi på busshållplatsen stog med våra stora påsar fulla med julklappar till våra kära.
Brevid oss stog dom. Med knappt vantar och vinterskor.
De va sådan klasskillnad att jag inte kunde tro de.
Jag fick sån ångest. Grät i hjärtat hela kvällen.
Jag är så tacksam för allt alla gör för mig. Så bortskämd så de finns inte. Herregud.
Ta vara på de lilla ni har, fina ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar