Tankar

 OBS!!!
Ett inlägg från några månadersen!

Min lediga onsdag idag.
Nytt schema, så nu blir de lediga dagarna olika framöver.
Jag tvättar för fullt och donar. Stortvätt inför operationen på måndag. Vill inte vara nära bakterier. Så tvättar allt jag kan.
Jag har suttit från och till och bara stirrat ut genom fönsret idag.....i ren oro stannar blicken, jag slutar andas och klumpen växer sig stor i halsen. Operation.. varför gör jag de? finns de inget annat allternativ för att få bra och slippa komplexa utmaningar?
Varför kan jag och framför allt inte världen bara låstats om att jag ser ut som alla andra. Att ingen lägger märket till något på mig. Hade varit skönt.
Men vill jag de? nej. Jag älskar uppmärksamhet, men inte fel uppmärksamhet.
ALLA vet vad jag pratar om.

Många har skrivit att jag inte behöver denna operation. Men ni måste försöka sätta er in i mitt problem.
Ändrat mitt utseende från och till i alla år jag kan minnas..Sen födsel till nutid..
Helt plötsligt hade jag en ny näsa, nya tänder som satt rakt och ny näsborre. Allt hände under skoltid och inget jag kunnat vara tyst om. För alla märkte att jag var borta. Alla märkte att jag hade nya saker i ansiktet. Fina saker,,

Många av opererationerna jag gjort, har läkarna fått tvinga mig till. Jag vet inte hur många ggr jag gråtit och skrikit mig hes i tandläkarstolen, eller mornarna då pappa kört en tyst dämpad Julia till plastikkirugen där dom bad mig ta på mig den vita rocken och strumporna.
Jag bröt ihop varje gång. Ville bara vara normal och slippa opereras..
Så de som sabbat mitt självförtroende är läkarna. Läkarna som valt fel ord i ren okunskap om hur man pratar med barn/tonåringar med missbildningar. Hört de ena och efter de andra hemska uttlanden.
Jag var envis som barn(nu med) och de har jag använt för att klara av mycket. Men de hemska var att jag ÄLSKADE hur jag såg ut som liten. Men fick inte se ut som jag ville. Vilket är förståeligt. Hade aldrig förlåtit min mamma och pappa om dom hade sagt att jag slapp opereras. För oj vad fin jag blivit med åren. Mamma och pappa sa hela tiden att jag kommer bli nöjd sen "när jag blev stor". Svårt att förstå som liten. men de gör jag nu.

Nu kommer de där känsliga dagarna innan en operation jag alltid har. Tankarn far omkring och jag grubblar om gamla uppelvelser kring sjukhusmiljöer och uppvak etc. Allt som varit hemskt kommer till ytan igen.
Nålarna i handen, gasen som gjorde att jag inte somnade in, utan krampade, blodiga spyor efter jag vaknat från narkoser, smärtsamma svullnader, områden som inte slutar blöda, ingen sömn för att jag alltid sover på sidan och alltid oprerat ansiktet så de kan jag glömma.

En tanke som ofta slår mig i väntan på operationer är de där typiska "Pojkvän som stöttar".
Aldrig haft den där prinsen som varit där och stöttat. Har haft min pappa, mamma o syster.
Man drömmer att ha den där underbara mannen(kärleken) vid sidan av sängen som servade mig med alla saker som jag behöver ha hjälp med under sjukhusvistelsen. Torkar mina tårar, pussar nålen när den gör ont i handen. Fixar droppet så de hänger rätt, hämtar flytande föda så jag slipper vara hungrig, hjälper mig på toa när jag är svag. Det hade varit en speciell känsla för mig.
Jag är värdefull som jag är. På sjukhus eller utanför.
Som råsminkad partydrottning eller som osminkad i sjukhusrock med svullet och blodigt ansikte..

Vart är du som är denna man?
Är du närmre mig än jag kan tro eller är du längre ifrån mig än jag befarar?

Kärlek till er som orkade läsa. De betyder bara gott om er. =)
Tack.

Nu ska jag ner till tvätten






Jag blir grymt rörd av mina "sånna" inlägg. Det är lika tufft varje gång att tänka på vad jag varit med om. Men nu när jag läser detta så har jag kommit en bit med självförtroendet.

Jag kan ibland gilla mitt udda utseende. jag gillar mitt ärr, jag gillar mitt ojämna ansikte. Det är ju jag!! Ibland iaf. Visst har man sina dagar. Men jag gillar min nya läpp, jag gillar mina tänder. Vill ta kort på mig dygnet runt och spara. För nu börjar jag bli nöjd(börjar, det är ju hemskt...22 år gammal?!)

Jag kan med stolthet bära färg på läppstifft osv för att framhäva munnen som ja velat dölja i alla år. Det är ett underbart framsteg.

Att växa in livet är de finaste man kan göra. Inget fixar sig om man inte lägger krut på att fixa de.

De går om man vill!!

<3