onsdag, januari 26, 2011

Tankar kring operationen. .(långt inlägg)





Lyssnar om och om på denna fina cover av Elton Johns `Your song´. Helt underbar röst.
ÄLSKAR DEN!!


Min lediga onsdag idag.
Nytt schema, så nu blir de lediga dagarna olika framöver.
Jag tvättar  för fullt och donar. Stortvätt inför operationen på måndag. Vill inte vara nära bakterier. Så tvättar allt jag kan.
Jag har suttit från och till och bara stirrat ut genom fönsret idag.....i ren oro stannar blicken, jag slutar andas och klumpen växer sig stor i halsen. Operation.. varför gör jag de? finns de inget annat allternativ för att få bra och slippa komplexa utmaningar?
Varför kan jag och framför allt inte världen bara låstats om att jag ser ut som alla andra. Att ingen lägger märket till  något på mig. Hade varit skönt.
Men vill jag de? nej. Jag älskar uppmärksamhet, men inte fel uppmärksamhet.
ALLA vet vad jag pratar om.


Många har skrivit att jag inte behöver denna operation. Men ni måste försöka sätta er in i mitt problem.
Ändrat mitt utseende från och till i alla år jag kan minnas..Sen födsel till nutid..
Helt plötsligt hade jag en ny näsa, nya tänder som satt rakt och ny näsborre. Allt hände under skoltid och inget jag kunnat vara tyst om. För alla märkte att jag var borta. Alla märkte att jag hade nya saker i ansiktet. Fina saker,,


Många av opererationerna jag gjort, har läkarna fått tvinga mig till. Jag vet inte hur många ggr jag gråtit och skrikit mig hes i tandläkarstolen, eller mornarna då pappa kört en tyst dämpad Julia till plastikkirugen där dom bad mig ta på mig den vita rocken och strumporna.
Jag bröt ihop varje gång. Ville bara vara normal och slippa opereras..
Så de som sabbat mitt självförtroende är läkarna. Läkarna som valt fel ord i ren okunskap om hur man pratar med barn/tonåringar med missbildningar. Hört de ena och efter de andra hemska uttlanden.
Jag var envis som barn(nu med) och de har jag använt för att klara av mycket. Men de hemska var att jag ÄLSKADE hur jag såg ut som liten. Men fick inte se ut som jag ville. Vilket är förståeligt. Hade aldrig förlåtit min mamma och pappa om dom hade sagt att jag slapp opereras. För oj vad fin jag blivit med åren. Mamma och pappa sa hela tiden att jag kommer bli nöjd sen "när jag blev stor". Svårt att förstå som liten. men de gör jag nu.


Nu kommer de där känsliga dagarna innan en operation jag alltid har. Tankarn far omkring och jag grubblar om gamla uppelvelser kring sjukhusmiljöer och uppvak etc. Allt som varit hemskt kommer till ytan igen.
Nålarna i handen, gasen som gjorde att jag inte somnade in, utan krampade, blodiga spyor efter jag vaknat från narkoser, smärtsamma svullnader, områden som inte slutar blöda, ingen sömn för att jag alltid sover på sidan och alltid oprerat ansiktet så de kan jag glömma.


En tanke som ofta slår mig i väntan på operationer är de där typiska "Pojkvän som stöttar".
Aldrig haft den där prinsen som varit där och stöttat. Har haft min pappa, mamma o syster.
Man drömmer att ha den där underbara mannen(kärleken) vid sidan av sängen som servade mig med alla saker som jag behöver ha hjälp med under sjukhusvistelsen. Torkar mina tårar, pussar nålen när den gör ont i handen. Fixar droppet så de hänger rätt, hämtar flytande föda så jag slipper vara hungrig, hjälper mig på toa när jag är svag. Det hade varit en speciell känsla för mig.
Jag är värdefull som jag är. På sjukhus eller utanför.
Som råsminkad partydrottning eller som osminkad i sjukhusrock med svullet och blodigt ansikte..


Vart är du som är denna man?
Är du närmre mig än jag kan tro eller är du längre ifrån mig än jag befarar?


Kärlek till er som orkade läsa. De betyder bara gott om er. =)
Tack.


Nu ska jag ner till tvätten
KRAM

5 kommentarer:

Meemo Jacobs sa...

Hej hjärtat.. Jag läste ditt inlägg och jag älskar hur du öppnar ditt hjärta och visar dina inre rum.

Samtidigt får jag ont i mitt hjärta för att du känner som du gör och har gått igenom de du har gjort.

Man kan bara bli så älskad som man tillåter sig själv att bli och de är synd att människor inte älskar sig själva och låter andra sätta värde på dom.

Styrkan i vår egen individ har förtynat och en avbild av vad som ska vara normalt har tagit över våra sinnen..

Men vi är alla vackra människor. Vi alla behöver kärlek och vi alla har en inre styrka som vi måste hitta och tro på.

Jag tror på dig Julia, de kommer gå så bra under operationen!
Du kommer ha ont, du kommer vara svullen men de kommer gå så bra.

För att kommer dit man vill får man ibland offra och de gör du med din smärta, tårar och minnen som river upp. Men jag lovar att du är stark och kommer klara detta.

Och du.. den prinsen du pratar om finns. Du måste måla upp honom, göra plats för honom, se honom i ögonen och tro på att han finns. Precis som du tror på allt annat i ditt liv.

Lycka till fina du, kommer att tänka på dig!

Kramar Meemo

Anonym sa...

Hej! Jag heter Maria och jag är 13 år och har också LKG. Jag har läst en del inlägg när du skriver om dina operationer osv. Jag känner så igen mig i det du skriver!

Har du kontakt med andra som har LKG? Isåfall på vilket sätt?

Jag är jätte sugen på att träffa någon i min ålder som har LKG.

Lycka till med operationen! :)

Kram Maria

Franko sa...

Massa pussar till Meemo som skriver det man tänker=)

Meemo Jacobs sa...

Meemo pussas tillbaka! =)

Anonym sa...

dU ÄR VACKER SOM DU ÄR !