6e Augusti

Idag har jag och mamma varit i stan, vi träffade Pia och Britt(Pia är min moster, Britt är hennes norska vännina) Vi alla gick och letade skor. Hade det trevlig. Jag fick höra hela tiden av Britt och Pia att jag är så snygg. När någon öser på en sådant, så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag börjar vagga mellan benen och kliar mig i huvudet (For no reason) hehe. Känns lite jobbigt, men det var kul att höra att jag såg snygg ut.
Nästa vecka kommer min mens(Kul fakta va?)..Nä men jag är helt kocko i huvudet. Jag liiider verkligen av min PMS. Det är fruktansväärt. Ska ta upp det med min gynekolog nästa gång. Han är så himmla go!

Jag fick mig en gråt-attack igår, as usual vid denna tiden av månaden.
Jag grät och grät uppe i mammas säng. Hon låg och försökte trösta. Vilka aldrig hjälper. Men igår sa hon något som fick mig inse en sak... Tror jag.

Jag som ni kanske alla vet som läser min blogg, hatar jag en speciell sida av mitt ansikte. Jag tål det bara inte. Vill aldrig lära mig leva med den sidan, för jag vill inte att folk ska se den!! Vill verkligen inte acceptera den.
Jag tycker även det är jobbigt att folk kollar och säger så mycket hemskt om mig.

Då sa mamma en sak.
Att jag är ofta den som alla tycker är snygg, mitt hår, mina kläder och mitt ansikte. Jag ser speciell ut och jag sticker ut för att jag är vacker i ansiktet. Och DET gör det inte lättare för mig när jag dessutom måste bära upp en missbildning. Jag blir helst plötsligt den snygga och vackra med ett fel i ansiktet. Folk ser mig från ett håll och har inte en aning att jag har ärr och är ojämn i mitt ansikte. Men när dom ser mig nästa gång ser dom det och får då en reaktion.
Det är dom reaktioner jag är proffs på att see. Det är jobbigt att se verkligheten..
Hade jag smällt in i mängden med mitt utseende. Alltså, inte stuckit ut så som jag gör med kläder, hår och drag i ansikten, så hade jag inte fått sådana reaktioner. Men vill man vara en sådan person? Passar det min karaktär? Nee absolut inte!!..jag är den jag är..
Och DET måste jag acceptera. jag har inte bara en sak som en missbildning, eller att vara vacker..jag har bådeoch. Och DET ska jag lära mig leva med. Vara tacksam över. Folk ser faktiskt inte bara missbildningen när man ser mig. Dom ser bortom det .

Mamma nämnde oxå att alla har något som gör att man sticker ut.
Ett öga som sitter lite snett
Skelande ögon
Ingen haka
Puckel rygg
Ett ärr
En stor näsan
Runda kinder
Leverfläckar
En uppåt näsa
Ojämna läppar
För stora läppar
Tänder som sitter knas
Läspar när man pratar
Osv

Alla har något..
Jag råkar ha det, men det sitter i vad betraktaren ser hos en.
Hon/Han kanske inte alls ser mitt ärr som ett problem, utan ser det som mig och min personlighet.
Jag ska bli en betraktare till mig själv.

När jag slutat gråta om det så kramades jag och mamma och hon skrattade åt mina funderingar kring livet.
Min familj brukar skratta åt mig, vilket inte gör mig något. haha Men jag kan hålla med om att jag är lite för mycket en "Tänk om..-person"
Jag lever inte riktgit i nuet...

Jag började tänka på adoption och ett liv som ensam. Varför gör jag det?
Jo för jag ser mig själv som det just nu. Jag ser mig inte som en fru längre, jag blir ju inte kär för fan????
Jag ser mig jobba på sjukhuset, och ha ett radhus eller villa nära en stor skog, med en hund en liten adopterad bebis och en fritidssyssla som volontär i djurföreningar som typ räddar djur eller hjälper andra.

Visst är jag knas!!!..imorgon har jag nog valt en brudklänning eller något. Mina planer ändras hej villt. hahaha

Imorgon ska jag till stadsmissionen och skänka 1 kg toblerone som är kvar hemma hos mig från liseberg.
Jag ska börja träna, och har ingen mer användning av allt det.
Så nästa fyllegubbe ni ser, kanske smaskar på en toblerone. Den är från mig!! ;)

Ciao!!