Du föds ur din mamma, fått all näring från henne i 9 månader, allt hon ätit och gjort i 9 månader finns i dig. Allt som hon stressat eller oroats över, har du känt av inne i magen..
Du är hälften pappa, hälften mamma...
Hela denna grejen med att skaffa barn och att bära ett barn i sig får mig att tappa hakan. Oavsätt hur många ggr jag än tänker igen om det. Så är det för stort, för vacker och för otroligt att förstå.
Jag har så mycket funderingar.
Jag är lite rädd om jag ska vara ärlig. Detta med barn... Jag känner grova prestationskrav. Kanske är det för all pressen ofta ligger på oss kvinnor? Jag vet inte. Men jag är rädd.
Rädd att välja fel "pappa", rädd att jag för över gener till bebisen/barnet som blir problem i längden för barnet, för då är det ju mitt fel på ett sätt? Rädd att jag inte är en bra mamma.
Jag är lite udda och jag överanalyserar allt, kommer alltid göra det. Men hur ska man handskas med dessa tankarna? Det finns ingen som förstår mig... tror jag.
Men allt detta har nog att göra med min missbildning.
Läpp och käkspalt är en missbildning som sker i tidigt stadie inne i magen. Skellettet missformas på olika vis(grader).
Jag har alltid undrat varför, varför jag inte utveklades rätt där? Varför? Var det något mamma gjorde? Var det något hon inte fick i sig?
Jag är så grymt intresserad av detta, men det finns ingen förklaring varför. All info ändras för varje år känns det som. Men i det stora hela "tror" dom att det handlar om något man inte fått i sig.
Jag är rädd att jag för över gener till mitt barn, så jag låter den stå ut med det jag fick stå ut med, eller rättaresagt får fortfarande stå ut med. Jag har fortfarande problem med utseendet , inte bara missbilldningen utan nu även att mitt ansiktet inte växer symetriskt. Hela ansiktet förvrids känns det som, ögonen klämms ihop och kinderna är oika stora och hela ansiktet är en enda ÖM punkt och käken vill ibland hoppaurled för att den är så vriden.
Detta vet dom inte heller varför jag har det.
Jag är ett under känner jag ibland.
Varför kan jag inte bara få en diagnos? Ett svar? Så jag vet.
Jag är ett kontrollfreak. Och jag tror jag vet varför. ..
Jag har aldrig fått svar på varför jag ser ut som jag gör.
Därav vill jag ha kontroll på allt annat. Jag letar reda på saker att ha kontroll över. Både bra och dåligt det där, men det känns skönt i mitt hjärta att VETA .
Jag är säker på att jag blir en bra mamma, oavsätt vad för man jag har, eller om jag uppfostrar den själv, om den har men för livet, eller är fullt frisk.. Jag vill vara en bra förebild för hon/han. Det är ett måste. Och just nu är jag inte det. Jag måste ta tag i mig, ta tag i mina oros moment. Jag hoppas ni där ute tänker på detta jag skrivit och hoppas jag satt igång en tankeställare hos er.
Ett barn är inte bara ett barn, den är en del av dig och kommer alltid göra det du gör. Är du positiv till rökning- så kommer den vara de, är du en som håller dig hälsosam - så gör den det med , är du positiv - är den det, skrattar du åt en sak - skrattar den med.
Du speglas i ditt barn, och efter 1.5 år som fröken på dagis har jag sätt allt, skrämmande och hjärtskärande saker samt helt underbara. Och tror de eller ej, ett barn beter sig inte på ett vist sätt bara för "att" . När jag träffade föräldrarna sen så föll mitt mynt ner. DÄR var problemet.
Är ni ett par, eller är du singel som väntar barn. Tänk på era synsätt, värderingar, tankesätt kring vissa saker osv. För när du väl har den lilla knotten i famnen så börjar den redan läsa av er. Hur vill ni att erat barn ska se er?
Jag hade kunnat skriva 10 ggr så mkt, men jag drar ett sträck här.
Kraam på er!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar