1000-e inlägget

För 1000 blogg-inlägg-sedan så bestämde jag mig för att börja blogga.
Skriva om mig, mitt riktiga jag, min insida, mina egenskaper ska få komma fram här.
Jag hade de svårt i skolan, blev retad för hur jag såg ut av killarna i skolan..de så kallade "värstingar". Tårar var en nästan en del av min gymnasietid. Jag kände mig värdelös, okänd och framförallt ledsen.
Jag var trött på att bli dömd för hur jag såg ut, klädde mig eller betedde mig. Jag ville få fram någonstans på internet vem jag var innanför allt smink och fixat hår.
Jag orkade inte ta allt folk sa till mig och om mig, jag ville visa att jag var en fin människa som sällan hatade människor utan försökte se varför man var taskig mot någon.
Varför man retade någon så grovt så länge?

Min blogg blev min räddare. Jag skrev av mig och folk hittade dit snabbt.
Och fick se vem jag var...Min dröm blev san.
Visst har man både bra och dåliga sidor , men dom får iaf plats att få komma fram när dom vill, hur dom vill ..
Det var mitt "space". Ingen annans.

Denna bloggen betyder mycket för mig.
Och den kommer finnas kvar länge. Inte bara för min skull utan för andras skull med.

Mina ex har varit trogna läsare, och de dagarna dom inte träffade mig bläddrade dom i bloggen och fick sig en dos av Julia. Vilket alltid glädje mig.
Likaså när jag reser eller är borta från familjen så håller sig familjen uppdaterade.

Nu har jag en blogg som cirka 50 unika läsare lusläser varje dag. Det var inte meningen först, att sträva efter många läser. Vilket jag aldrig kommer sträva efter heller.
Men om 50 stycken stannat kvar ända tills nu. Så förhoppniggsvis så gillar dom min blogg. Eller intresseras av mig, mina djupa tankar, mitt liv, min humor, händelserna jag är med om, min stil att skriva saker på.
Jag vet inte. Men något har fått dom fastna. Och det känns underbart.
Sen om det är av en positiv eller negativ typ av lusläsning, spelar ingen roll.
Man lär sig av allt i livet.
Jag är inte perfekt, ingen är. Och det älskar jag!


*Kramar*