fredag, augusti 13, 2010

Deprimerad?



Var berädd på ett ÖPPET och ÄRLGT inlägg.
Inga hemligheter här inte.
Vet inte vart jag skall börja.


Det är bra för mkt nu.


Orkar inte hålla masken.





Vaknar dag efter dag med tunga ansträngde andetag.
Som om kroppen visar att den vill ge upp. När som helst.
Dom fortsätter långt in på dagen och klumpen i halsen börjar samla sig. Kroppen är tung och fettet i håret blir mer och mer. Disken brevid på nattduksbordet blir mer och mer.
Flugor samlas.


Jag kollar bort. Så slipper jag se det.
Går du in i mitt rum så speglas jag allid där. Nu - stökigt, deprimerande, fult, för mycket saker att ta itu med. - Allt stämmer med mig nu. Sån är jag just nu. Skulle jag få gäster, städar jag det värsta. "Fejkar" en fin yta, likaså med utseende. Men ni skulle bara veta att dagen efter är jag tbx på ruta ett igen.


Fläckten jag har här inne brevid sängen är min enda vindpust jag får om dagarna, bortsätt från då jag går till köket eller toan.


Detta är INTE PMS. Det kan fan inte vara det...





Nog förstår jag att de mycket väl är PMSen som spelar mig ett spratt i många av dessa fall.


Men det går för långt då jag varje dag, läs noga. VARJE JÄVLA DAG denna veckan. Går in på hemsidan och bokar av min träningspass. Jag vill inte visa mig utanför dörren. Vill inte möta någon vältränad snygg kille eller tjej och se hur dom kollar på min otränade äckliga dallriga vita kropp. Vill inte gå på trängingspassen där de finns speglar, för då ser jag mig själv i alla konstiga vinklar och vrår.


Jag pluggar 1.5 h på morgonen sen sitter jag bara där som ett fån. Tror jag är duktig för att jag får godkänt på alla prov men mest av allt suger jag får jag bara gissar på 50% av alla frågor.


Rummet ser ut som katastrof som det brukar det göra vid denna tiden av månaden. Allt skiter jag i. Vänner, familj och framför allt mig själv och hur jag är. Låter ingen gå in i rummet , gör dom de, blir som snabbt utkörda och jag faller snabbt i gråt när ingen ser. Fan dom fick se min insidan, dörren var inte tillräkligt stängd..
Mamma klagade på rummet för 2 dagarsen. Mest med ironi "Ser ut som ett bombnedslag här inne" men det satte sig i mitt hjärta. Det är min lilla egna skitiga oas här. Men ändå är det inte mitt. och jag sänks ner till botten av en sådan kommentar. Hade jag haft en laddad pistol här hade jag satt ett skott i pannan på mig med en gång. Så jag slapp känna denna sjukliga ångest i kroppen som äter mig innifrån.


Jag är en skitmajja, alla äcklas av mig... även jag själv.


Jag har suttit här dag in och dag ut i min säng hela sommarn(sitter här nu med) och kämpar med mig själv. Hur ska jag klara av att leva? Utan jobb, inkomst eller körkort?



Vem fan vill ha en tjej med tusen och en problem?. Som har världshistoriens värsta PMS, som dessutom håller i sig halva månaden. + en fet deprition.


I N G E N!

Jag orkar inte att mamma och pappa kommer hem och se mig sånhär. Se mitt rum såhär. Vill inte möta dom med ett sönder gråtet ansikte. Men sån är min verklighet just nu. Idag kommer det vara så. Jag vill bara fly härifrån. Slippa inse att jag är en totalt misslyckad dotter. Deras andra klarar sig så bra själv. Men inte jag. Absolut inte jag..

Jag ska lägga mig i sängen nu, dra täcket över mig, och låtstas som inget hänt. .

3 kommentarer:

Anonym sa...

Om det är till någon tröst. så känner jag EXAKt lika dant.
Och jag har lust att spy hela tiden. ännu mer när jag bara erkänner det för mig själv.
Men önskar dig ALLL lycka till!

Andrea sa...

Julia, dina föräldrar finns där för att du ska kunna prata med dom om sånt här.. Det är jobbigt jag vet. Jag vet exakt. Men dom finns där oavsett. Dom älskar dig! Kämpa på! Du är en sån fin tjej!!
Kram

Julia Hagman 21 år sa...

Tack, vad fina ni är som skriver en kommentar <3 Jag pratade med mamma när ja kom hem. Skickade ett sms om att jag har. en dålig dag så hon visste de när hon kom hem. När hon ställde sig i dörren till mitt rum. Så bröt allt ut. Satte sig och pratade ett bra tag. Kändes jätte bra! Men jätte jobbigt med. tufft sådana samtal. Men det måste ju ut. Mamma hade ändå läst min blogg inom 5 minuter ändå. Men skönt att prata face to face me.

Puss på er. Ni är fina människor ska ni veta!