tisdag, augusti 24, 2010

Scary.

Jag måste erkänna att det är läskigt när folk säger att deras pojkvänner/flickvänner, Fruar/Män , barn eller djur är ens ALLT.

Jag lärde mig häromdagen( läs noga: HÄROMDAGEN, inte tänkt tanken innan) att det inte är hälsosamt att kalla någon sitt "Allt"
Eller leva med vardagliga termer som " Vad skulle jag göra utan dig, du är mitt allt och dör utan dig"

Jag tycker inte någon ska betyda så mycket att man går bokstavligen talat under om personen i fråga dör, separera eller skiljer sig från dig.

Jag har märkt att de människor som älskar sina partners eller barn på rätt sätt mår bättre av det i längden. Att älska någon för mycket är nästintill farligt. Klart du får älska alla du har dig närmast. Men det finns en gräns hur du ska leva efter det.

Har en kompis nu som går igenom ett jobbigt uppbrott, där han nästintill vill dö för att han saknar sin tjej så. Han (och mååånga andra) ser inget ljus i livet om deras "allt" försvinner.
Tar längre tid och tiden är smärtsammare för dom att genomlida. Dom kommmer ur de, men det tar längre tid än för oss som inte sätter oss i dom situationerna.

Det jag vill få sagt är.

ÄLSKA ALDRIG NÅGON /RA SÅ DJUPT ATT DET BLIR DET ENDA I DITT LIV.
DE KAN BLI EN STOR DEL AV DITT LIV, MEN INTE ALLT.
Du ska inte dö på kuppen för att du mister din älskade.

Klart man ska få sörja. Det ingår när man mister någon.

Förstår ni?
Jag är rädd om mina nära och kära. jag vill inte vara "allt" för någon. Jag vill vara en stor del, men den delen ska gå att fylla med annat den dagen jag försvinner.
Den som tycker att sin man är ALLT.
Den har svårare att se ljuset i mörket än den som såg sin man som en stor del av sitt liv. Du kan älska honom lika mycket för det. Men för all del..
.. tänk er för fina ni.

Det ska jag göra numera.

Inga kommentarer: