En funderare..

Något jag lagt märket till är att många blir tystare än tystast när något som en bortgång eller liknande händer.

Så många som läser min blogg, så många som jag har på facebook som ser vad som hänt, eller är på väg att hända. Och INGEN reaktion från de man trodde skulle..
Det som hört av sig är guldvärda och jag är så tacksam för det dom gjort.
Men dom som INTE ens skrivit något. Hur mår ni? Hur hade ni velat ha det? Vill ni ha en stor fet tystnad och ensamhet slängd i ansiktet på er om detta hade hänt er?

Jag vill Tacka och skicka lite extra kärlek till FRANKO och GUISELLE som helt underbart skickade ett långt vackert SMS och MAIL direkt när han och hon såg facebookuppdateringen. Jag började gråta av lycka och välbehag när dom visade sin kärlek och stöd på det viset.

Jag begär inte mycket av mina vänner, men i situationer som dessa är tystnad ett helvette, det vet alla som mist någon.,Minsta lilla sak är betydande. Något så fint och enkelt som Mounia och Tina gjorde, dom skickade en *kram*
Och bara den känslan är underbar. Dom bryr sig..Dom finns där och ser vad som händer mig..

Men dom är inte mina nära vänner, mina nära vänner har varit knäpptysta. Som om dom låtsas att inget hänt och att de snart går över.
Det gör det, tro mig, men hade ni velat bli behandlade så?

Jag säger som Franko, man ska behandlada andra som man själv vill. Och denna situationen ska jag tänka på när det händer mina vänner något hemskt eller något där dom behöver en. Att visa att man finns där, hur svårt kan det vara? Jag är rätt bra på att bry mig om andra, men visst har man glömt visa att man finns där för dom ibland.. ALDRIG IGEN..

Jag hoppas ni mina vänner lär er av detta som jag lär mig av detta.
För nästa gång kanske det är er tur. Och då ska jag finnas där för er..