Jag har varit klar sen kl 07.30. Fortfarande inte fått jobb. Paniken smyger sig in i min själ..Ska det forsätta såhär?? Då blir de inga resor gjorda överhuvdtaget!?
Jag är så förvirrad på livet. Snacka om humör svängningar. Ledsen, deppig och rena vraket vissa dagar, och andra rena motsatsen. Sprudlande glad och älskar livet.
Jag hatar denna tiden i livet just nu(idag). Jag har inga mål direkt. Allt är en enda sörja! När ska det försvinna.
Jag är ett kontrollfreak och mår riktigt dåligt av att inte ha koll. Inga pengar att spara eller betala räkningar med. Jag har häller ingen koll på vad som händer i höst. Och den är ju nästan redan här..
Min plan har varit att få jobba samt ta ledigt och opereras 2 ggr innan december månad. Men jag vet inte hur de blir..
Ena opertionen är att lägga in fett från höften i min överläpps vänstra sida. Där mitt ärr är från missbildningen. Så att hela mitt ansiktet jämnas ut. Sen ska ja även besöka en plastikkirurg nu i höst för att diskutera om en mjukdelsoperation i kinden. Svåra ord? Ja ska förklarar vad det är och varför det behövs.
Under de senaste åren nu så har mitt ansikte börjat växa helt fel. Det har "tilltatt" helt åt ett håll. Sätter ja en penna i munnen lutar den åt ett håll och mitt ena öga trycks ihop av mitt kindben..Så ett öga blir större, ett blir mindre då allt flyttas åt ett håll... Och det gör att mitt ansikte är ojämnt. Assymetriskt som jag kallar de. Jag vill inte ha det såhär och har gått hos en käkkirurg och pratat om hur vi ska fixa detta.
Att flytta alla ben osv hade varit för riskabelt, 30% chans att bli ansiktsförlamad.
Så en mjukdelsoperation är de enda ja kan göra. Allt liknande fettsugning i en kind, samt haka. Jag är grymt orolig att mitt ansikte ska fortsätta växa fel. Vad händer då? Jag är innerst inne ett vrak av nervositet. Känns som min kropp går emot mig. Vad kommer härnäst? räcker de inte med sjukhusbesök för mig??
Eftersom det har dubblat med läsare den senare tiden så ska ja berätta att jag är född med Läpp och Käk spalt(googla om ni inte vet vad det är). Har opererats ca 13-15 ggr för att fixa till denna missbilning. Har ingen koll längre hur många ggr det är... Känns som sjukhuset varit mitt andra hem under livet. Jag är på något konstigt sätt livrädd men samtidigt trygg i sjukhusmiljöer.
Jag hoppas ni har förståelse varför att ja pratar om detta. Jag pratar om detta för att det får mig att må bättre om folk vet. ingen ide att låta folk gå ovetandes. De gör de bara svårare för mig om ja måste konfrontera allt face to face.
Jag är tacksam att jag lever, tacksam för att jag finns i livet med min familj som älskar mig för den jag är. Jag har massvis med vänner som stöttar mig, massor som älskar mig för den ja är.
Jag har tänkt på en sak.. Hur mycket ska vissa människor få stå ut me??. Nu menar ja inte bara mig. Men vissa människor/familjer är olycksoffer. Allt händer dom.. Sak på sak. Hur kommer de sig? Jag får aldrig svar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar